sista kortet taget på honom.Jag, lillmatte, har just fått veta att Eskil är död. Jag tror inte jag orkar skriva om bakgrunden till detta just nu...
PS. Från en av de sista promenaderna jag tog med Eskil under mitt påsklov - efter påsk.
Den här lilla vovven har gett så oerhört mycket glädje för inte minst fem vuxna personer under de 5 år som min mamma haft honom. Hon skaffade honom tillsammans med pappa bara några månader innan pappa dog i malignt melanom.
Han har varit världens goaste och piggaste lilla vovve.
Det hela började med att han före jul kissade blod och veterinär skrev ut antibiotika då i tron att han hade urinvägsinfektion. Så för en dryg vecka sedan kissade han blod igen. Och mamma och jag tog honom till veterinär där mamma bor. Vi var hos veterinären i tre timmar en fredag eftermiddag och Eskil blev vädigt noga undersökt av en ung norsk, kvinnlig veterinär och antibiotika blev utskriven igen. Veterinären spekulerade om det kunde röra sig om urinsten.
Men när han fortsatte kissa blod och det t.o.m. droppade blod så kontaktade mamma djursjukhuset 15 mil bort och hon och min yngste bror åkte dit och Eskil blev genast opererad. Det visade sig att det VAR urinsten eller snarare "grus". Och detta skulle analyseras, så att fodret kunde anpassas.
Han kom hem dagen efter operationen. Min yngste bror åkte alltså de 15 milen igen för att hämta hem honom (allt som allt åkte han sammanlagt över 90 mil under mindre än en vecka). Och jag åkte också till sjukhuset när han skulle hämtas (bor där), vilket jag är jätteglad för, för det var sista gången som jag såg Eskil! Och då såg han pigg ut. Men hade inte ätit. Och verkade vilja komma hem.
Han var tvungen att ha krage eller bli vaktad för att han inte skulle slicka eller bita i operationssåret när han kom hem och detta var inte alls kul. Det har ju varit en jätteaktiv liten vovve. Ute på långa, dagliga promenader i skogen eller springturer eller t.o.m. skidturer. Mina två bröder tränade för Vasaloppet och det var superkul för Eskil att vara med dem, han hade en väldig känsla för "flocken"?? Det var extra kul om man gick ut med honom några stycken!
Men när han kom hem var han inte alls sitt gamla jag först. Trött efter en 2-timmars bilresa ovanpå en operation och ingen mat. Kunde inte ligga ner riktigt, utan stod på bakbenen och låg på frambenen. Men han piggnade till efterhand.
Min yngste bror som har eget företag sedan efter jul och kan jobba hemifrån kunde vara hemma den första dagen och hjälpa till att ha koll på honom. Och min äldre bror tog ledigt på torsdag och fredag för att passa Eskil (Eskil var hans ögonsten). Han jobbar faktiskt med djurskydd (agronom).
Men så upptäckte de en bula under magen, stor som en tennisboll och mamma ringde djursjukhuset och blev lugnad att det brukar kunna vara så. Hon trodde att det kunde vara ett hematom.
Men så var min äldre bror ut igår kväll strax före kl. 22.00 och en bit hemifrån skrek Eskil plötsligt till, därute på landet i mörkret utan gatbelysning, så det var ju svårt att se, och de gick genast hem. Då såg de att tarmarna hängde ut ur buken. Mamma ringde förstås omedelbart till djursjukhuset och de blev uppmanade att åka dit, vilket de (mina två bröder) också gjorde, sedan mamma lindat blöta handdukar runt magen för att hålla tarmarna på plats. Hon har jobbat som sjuksköterska, så jag antar att hon visste vad hon gjorde någorlunda, mitt i röran och oron.
Eskil låg lugnt i min yngste brors knä i bilen under den två timmar långa bilresan, så han hade förhoppningsvis inte ont.
Min yngste bror hade blivit biten av en arg Eskil och mamma sa åt honom att åka upp till lasarettet för att få en stelkrampsspruta sedan de lämnat Eskil på djursjukhuset. Till akuten ringde de från djursjukhuset och sa att en bit av tarmen var skadad, men att de skulle kunna ta bort denna bit, men det skulle skapa andra problem: diarréer eller risk för det, med åtföljande uttorkning och avmagring, så mina bröder beslutade att de skulle avliva Eskil.
Nu hoppas vi få askan efter honom så vi kan begrava honom hemma på tomten hos mamma, vilket skulle kännas så oerhört bra!
Ja, denna lilla vovve har skapat enorm glädje och saknaden är jätte-, ja, enormt stor!!!
PS. Att man kan fästa sig så otroligt... Jag saknar Eskil så oerhört och fattar inte att jag aldrig ska få mötas av den glada lilla vovven eller gå ut och gå med honom...
